Montör Magnus Östman och skådespelaren Jonas Fröberg hade bjudits in av Sundsvalls Teaterförening, ABF, LO-facken och Skådebanan för att läsa texter skrivna på Volvos fabriksgolv.

Foto: Maria Eilertsen

Ord från golvets och själens djup
SUNDSVALL (ST) 2009-02-11 Särtryck
Sveabalkongen
  Vi ska inte skriva någon jävla bok - texter av arbetare vid Volvo
  Jonas Fröberg, skådespelare från Teater Spira och Magnus Östman, montör

Mitt i rationaliseringar och effektiviseringar damp skådespelaren Jonas Fröberg hos Volvo Lastvagnar för att genomföra ett teaterprojekt med arbetarna på golvet. Konsten skulle närma sig industrin.
  Han, liksom vi andra, hade inte sett så mycket av den gamla arbetarklassen på sistone. Den som var så stark och stolt under mitten av förra århundradet, men som nu möjligen flutit bort i den allmänna medelklasströmmen.
  Men så var det inte. Arbetarklassen fanns, lika frustrerad som förr men utan sin stolthet och utan verktyg för att återta den. Lika fast i samma underordning som nu fått nya namn, som påpekades i föreställningens galghumoristiska nyordslista. Där var "montör" lika med outbildad, "medarbetare" ett vackrare ord för arbetare och "globalisering" betydde "arbetarna ska ta ansvar för att hålla nere inflationen medan direktörerna höjer sin lön med 40 procent".
  Någon teater var det inte läge för där hos Volvo. Det blev skrivarcirklar i stället, där folk fick skriva av sig allt som skavde och kliade. En del av texterna utgör föreställningen "Vi ska inte skriva någon jävla bok", läsning mer än egentlig teater.
  Titeln antyder en fientlighet mellan arbetare och litteratur som är missvisande; åtminstone framkom den inte i de texter som lästes. Även om de var i huvudsak terapeutiska tycktes de flesta bekväma med språket. Här var en humorist, där en begåvad agitator. "Mössan är tamejfan fastopererad i handen", skriver någon om den ständiga underordningen. Nog är det ett litterärt grepp.
  Visst går arbetarna hårt åt politiken, regeringen, systemet och cheferna på traditionellt sätt. Orättvisor finns och det är knappast montörerna som blir sparkade snett uppåt när deras jobb dras in. Men allt det har vi hört förr. Det finns annat i detta med att vara människa, och här har vi kanske skälet till att kulturen borde ha en större plats i arbetslivet.
  De skrivande på Volvo har också fått syn på sina egna och gruppens brister. Den kvävande och oärliga jargongen på golvet. Sin egen rädsla för att visa känslor. Ångern över det onödiga grälet.
  Skrivandet har gett självinsikt. Den som skriver att hon nu hittat sin egen röst, även om den är gäll, bitchig, skrovlig och förbannad, är inte längre en underdog och ett offer. Hon har upptäckt att hon har en själ som behöver växa och mogna, oavsett om hon har ett jobb, vad hon tjänar, vem som bestämmer.
  "Jag skriver mig ren", skriver en annan av de anonyma. Hon hade lika gärna kunnat säga att hon skriver sig själv framåt. Och det hade troligen varken fikabordssnack, gruppterapi eller samarbetskonsulter kunnat bidra med.

Susanne Holmlund
060-197278
susanne.holmlund@st.nu